Bodil Lindfors: Slutarbete i
kroppsorienterad psykoterapi
Språk, kropp och grupp.
Kroppskommunikation som arbetsredskap i psykoterapihandledning i grupp.
“Words and magic were in the beginning one and the
same thing, and even today words retain much of their magical power”.
(Freud, 1977/ 1916-17).
Inledning
Att bli människa
är en process som huvudsakligen handlar om att knyta an till andra människor.
Vi lär oss att förstå oss själva och varandra genom att relatera till andra. Vi
föds in i en värld av sinnesintryck, och vi hittar våra egna och andras
konturer genom ömsesidig beröring, närhet, ögonkontakt och utbyte av ljud. Vi
föds också in i en värld av språk, och redan innan födelsen lär vi oss lyssna
till språkets ljud.
Jämfört med djuren föds barnet ofärdigt, nästan ännu ett
foster, helt beroende av förälderns omsorg. Den ömsesidiga speglingen ger också
jaget dess konturer. Freud säger att jaget utvecklas som en lök, där skalen
utgörs av på varandra följande identifikationer med älskade personer. Men
barndomens viktiga lärdomar består inte bara av att hitta sig själv genom att
vara i kontakt med andra, utan där ingår också förmågan att vara ensam utan att
hotas av psykiskt sönderfall.
Närvaro och frånvaro, närhet och avstånd, är inslagen i
den väv av vilken jaget och språket uppbyggs. Dessutom lever vi inte bara i den
medvetna tankens och språkets värld, utan också i känslans och den behövande
och sårbara kroppens. Kärlek, sorg och förlust är grundläggande erfarenheter,
genom vilka vi i bästa fall förmår vara närvarande inte bara för andra, utan
också för oss själva; inte bara för oss själva, utan också för andra.
I. Språk och kropp
”Language is a virus from space – oh!”, sjunger Laurie Anderson med William
Burroughs' suggestiva ord. Är språket är ett virus från rymden? Ibland känns
det som om det kunde stämma. Hur skulle vi annars kunna hitta oss just här,
mitt i detta ständiga sysslande med tal eller skrift? Och som vilken märklig
galenskap måste inte den mänskliga upptagenheten med språket te sig ur de andra
djurarternas synvinkel, detta tvångsmässiga utbyte av ord i alla sammanhang?
På samma sätt som ett
virus utgör språket en gränsform mellan den organiska och den oorganiska
naturen, ett finmaskigt nät av prefabricerade tecken och begrepp som skiljer
oss från vår omedelbara erfarenhet, som en genomskinlig men seg hinna, ett
cellofanomslag runt verkligheten. (Tänk själv: när stannade du senast upp och
frågade dej: vad såg dessa ting ut som - denna stol, detta bord, detta gula
lampsken över dem - innan jag hade lärt mig deras namn?)
Språket är något som har
vuxit fram lika organiskt som när spindlarna spinner sin tråd och flätar sina
uråldriga nätformer. Det finns ingen skarp gränsdragning mellan natur och
omgivning, mellan kropp och kultur. Mönstren och bilderna ligger nerbäddade på
bottnen av våra hjärnor och formar våra handlingar och ord på samma sätt som
när bina dansar sin rituella dans. Vårt sätt att kommunicera är en del av
universums sätt att konversera med sig själv, lika mycket en del av naturen som
djurens invecklade sätt att kommunicera, bara med den skillnaden att våra
tecken är mer föränderliga. Tänk till exempel på hieroglyferna, eller på de
gamla kinesiska tecknen som ristades in på orakelben! I grunden har kinesiskans
skriftspråk fortfarande samma struktur, ett språk byggt på bilder som har
spunnits vidare från abstraktionsnivå till abstraktionsnivå.
Allt språk har sitt
ursprung i kroppen. Vi är i förhållande till språket inte bara tanke och ord
utan också hand och öga, andhämtning och minspel. Vi är framför allt kroppar,
och tal och skrift är bara den form våra kroppar antar när de sträcker sig mot
varandra över avstånd i tid och rum. Det skrivna ordet lyckas på något sätt
bevara röstens avtryck, unikt som ett fingeravtryck, format av kroppen, dess
håligheter och ekon, utrop och andhämtningspauser. Språket spelar på kroppen
som på ett instrument; och kroppen själv är formad som ett instrument för ljud,
för sång, för klagan, mumlande, vrål och ord.
Ändå är samspelet mellan kropp och
språk, eller mellan explicit and implicit kommunikation, inte något entydigt.
Vad som uttrycks i det procedurala registret i form av ansiktsuttryck, blick,
språklig rytm och ton, hållning och orientering i rummet, beröring och
självberöring är något som mestadels förblir i den lyssnande betraktarens
omedvetna eller ännu inte medvetna register, utan att nå en nivån som skulle
möjliggöra explicit verbal och / eller symbolisk gestaltning.
Fastän vår förståelse av
hjärnfunktioner och neurala system har vuxit exponentiellt under det senaste
århundradet, vet vi fortfarande inte mycket om hur upplevelser registreras och
organiseras på neural nivå. I mitten på förra århundradet rapporterade den berömde neurologen W. Penfield en intressant
upptäckt som han gjorde medan han opererade epilepsipatienter för öppen hjärna
(man gör det för att kolla var man går fram, läkekonsten är ett trevande i
blindo, fortfarande, fastän man vet oändligt mycket mer om kroppen än om
själen, man trevar över hjärnvindlingarna med en liten elektrisk sond, lik den
blindes vita käpp). Några av hans patienter reagerade på sonden med att
rapportera sinnesintryck och minnen med i många modaliteter med förvånande
friskhet och utförlighet: de såg ett öppet fönster i ett rum där de varit nån
gång för länge sen, de kände värmen från solskenet som föll in genom fönstret,
de kunde höra pianomusik från rummet intill, de kände smaken av det gröna
äpplet och upplevde krasandet när tänderna trängde genom skalet; minnen väckta
till liv med alla sina dofter och sensationer, mysteriöst kodade. Det finns en
teori om tiden som något som består av en oerhörd mängd mikrosekunders klipp av
ögonblick i nuet som på något sätt bevaras i hjärnans arkiv (Barbour, 2000) som passar ihop med föreställningen om specifika
minnen som multimodala mirakulöst bevarade tvärsnitt av ett avlägset förflutet,
inte nödvändigtvis lagrad i någon specifik kortikal lokalitet utan snarare som
en uppsättning ledtrådar med vilken det är möjligt att blixtsnabbt rekonstruera
något som liknar den ursprungliga upplevelsen (jfr. Kelly, 1995).
Psykiska erfarenheter sätter spår i kroppen.
Ett område som har expanderat under de senaste decennierna är traumaforskning.
Hippocampus är en liten sjöhästliknande formation eller vävnad som ligger
hoprullad i hjärnans centrala del. Den är nödvändig
för att skapa strukturer och schemata,
för att liksom plocka ut den melodi som kommer att ligga som grund för hela den
fortsatta kortikala orkestreringen av minnets framställningar. Det neurala flödet
till hippocampus stimuleras av måttlig stress, men traumatisk stress har visat sig kunna blockera det neurala
impulsflödet mellan amygdala och hippocampus, som en
skyddsåtgärd: medvetandet behöver avskärma sig från det alltför överväldigande
för att kunna fortsätta fungera.
Det är vanligt med
minnesförlust vid olyckshändelser, och vid våldsbrott saknas ofta
sammanhängande minnesrepresentation både hos offer och förövare. Det uppstår
aldrig någon sammanhängande berättelse om det traumatiska förloppet som kunde
integreras på prefrontal kortikal nivå, utan allt som blir kvar är löryckta och
fragmenterade intryck som förmedlats till prefrontala cortex via thalamus:
visuella, hörsel-, smak-, lukt- & kinestetiska sinnesintryck och
procedurala handlingsmönster, kropps- eller rörelseminnen som kan utlösas genom
handling, eller oförklarliga och skrämmande känslor som kan översvämma
medvetandet i form av flashbacks, mardrömslika visioner som bryter in i
vardagen och förefaller att öppna en isolerad känslosfär (van der Kolk, Roth,
Pelcovitz, Sunday, & Spinazzola, 2005).
Det har visat sig
att starka och plågsamma känslomässiga upplevelser av våld, separation och
förlust som har bortträngts eller osynliggjorts eller aldrig fått någon plats i språket istället kommer att ta sig
uttryck i kroppsligt eller psykiskt lidande. Traumat finns inskrivet i kroppen;
och kroppen ljuger inte. Speciellt när det gäller upprepat trauma i den tidiga
barndomen verkar skador att uppkomma i utvecklingen av djupa hjärnstrukturer
som bland annat har till uppgift att sköta affekterreglering och
stresshantering.
Traumatiska
erfarenheter ligger lagrade som insekter i kåda, som mosslik, men de kan väckas
till liv av situationer som påminner om de ursprungliga; skräckens minfält, night
of the living dead, och det förflutna flammar upp i oss i all sin
fasansfullhet. Enligt Matthis (1997) ger
den hysteriska situationen utlopp åt det i kroppen upplevda men inte medvetet
registrerade just genom "trauma flooding", det bortträngdas återkomst
på kroppslig nivå. I själva verket tycks dessa flashbacks utgöra
hjärnans försök att återknyta den oavslutade berättelsens väv, eller sluta den
ofullbordade symboliseringens gestalt. Sålunda har
psykoanalytiska begrepp som bortträngning och förkastande fått sina neurobiologiska
korrelat, något som Freud på sin tid drömde om att skulle bli möjligt, fastän
han inte fick uppleva det själv.
Det är viktigt att
komma ihåg att inte alla våra kroppsligt inpräglade minnesstrukturer är
traumarelaterade, också om just de kan göra sig påminda på ett dramatiskt sätt.
Tvärtom finns det en hel värld av kroppsliga erfarenheter och minnen som ligger
utanför den verbala representationens rike. Melanie Klein såg våra primitiva,
omedvetna fantasier som djupt kroppsligt förankrade, uppkomna vid moderns
bröst, och det första jaget, kroppsjaget, är just detta
arkaiska, primitiva - omedvetet, kroppsligt, utanför det verbala området, och
framför allt interaktivt (Spillius,
2001).
Jaget är först och
främst ett kroppsjag (Freud,1923, s.25), ett hudjag (Anzieu, 1989), ett
visceralt jag vars dimensioner och utsträckning, frihetsgrader och
rörelsemönster utstakas och utformas i det intima samspelet med en annan. Kroppsjaget binder samman jaget med objektet,
den andra; kroppsjaget binder samman modersgestalten med tidiga yttre och inre
erfarenheter av lust och tillfredsställelse. Nyföddas hjärnaktivitet ökar under
bröstmatning i vitt spridda områden av hjärnan för många sinnesmodaliteter, på
ett mycket mer omgripande sätt än det som annat (napp-)sugande utlöser. Bröstmatning har visat sig relatera till
senare intellektuell utveckling (Lehtonen, 2001). "Spädbarnet skapar bröstet”, säger Winnicott (1971), ”men bröstet finns där för
barnet att upptäcka" - och i mellanområdet sker skapandet, tillblivandet,
växandet som människa bland människor.
II. Kropp och grupp
Vi föds in i en grupp, de flesta av oss – och också ett
barn som vuxit upp isolerat med en ensam förälder får med sig ekon och
fantasibilder av de människor som har varit viktiga för denna, och blir sålunda
i besittning av en ”inre grupp”. Vi är som art utpräglade flockdjur, och att
befinna sig i grupper av olika slag, släkt- och familjegrupper,
vänskapsgrupper, utbildningsgrupper, professionella grupper, mer eller mindre
tillfälliga arbetsgrupper och grupper som samlas kring olika intressen, är en
del av de flestas vardagliga liv.
Det innebär inte att detta att vara i grupp är något
enkelt. Gruppen väcker vår symbiotiska längtan, och på samma gång vår fruktan
för sammansmältning och jagförlust i gruppen. De flesta av oss har varit med om
mer eller mindre obehagliga gruppsituationer, och det finns mänskor vars
grupperfarenheter har varit så traumatiska att de tar till extrema åtgärder för
att inte behöva utsätta sig för gruppens månghövdade blick, och i praktiken
undviker allt samröre med andra som sker i grupp. Det hindrar inte att också de bär på en
längtan att tillhöra en grupp.
Freud verkar att
betrakta gruppens inverkan på psyket som närmast nedbrytande för de högre
funktionerna:
“An individual in a group is
subjected through its influence to what is often a profound alteration in his
mental activity. His emotions become extraordinarily intensified, while his
intellectual ability becomes markedly reduced, both processes being evidently
in the direction of an approximation to the other individuals in the group; and
this result can only be reached by the removal of those inhibitions upon his
instincts which are peculiar to each individual, and by his resigning those
expressions of his inclinations which are especially his own.” (Freud,
1922, p.33).
Å andra sidan är
han tvungen att medge att att längtan efter att vara en del av en större helhet
tycks vara en primär drivkraft:
“The individual feels
‘incomplete’ if he is alone. The dread shown by small children would seem
already to be an expression of this herd instinct. Opposition to the herd is as
good as separation from it, and is therefore anxiously avoided. But the herd
turns away from anything that is new or unusual. The herd instinct would appear
to be something primary, something ‘which cannot be split up’ (Freud, 1922,
kap. IX).
Också Bion utgår i sitt banbrytande arbete ”Erfarenheter
i grupper“ från att detta att höra till och befinna sig i en grupp är något
grundläggande:
Aristoteles said that man is a political animal, and,
in so far as I understand his Politics, I gather that he means by this that for
a man to lead a full life the group is essential.
(Bion, 1961, p.53).
Bions syn på vad som sker när man blir en del av en
grupp och påverkas av de former av tänkande och kännande som är karakteristiska
för grupper sammanfaller långt med Freuds i det första citatet: gruppen för oss
ett steg närmare regression, jagförlust och galenskap, jämfört med den enskilda
individens uppfattning av verklighet. Gruppen kan innebära en konfrontation med
irrationella och ofta obehagliga tillstånd för dess medlemmar, men Bion
understryker samtidigt gruppens potential att skapa inlärning genom erfarenhet,
och på så sätt möjliggöra ökad självkännedom och förmåga att acceptera
realiteterna:
“In a sense, I would say that the individual
in a group is profiting by his experience if at one and the same time he
becomes more accurate in his appreciation of his position in the emotional
field, and more capable of accepting it as a fact that even his increased
accuracy fails lamentably short of his needs”. (Bion, 1961, p.45).
Min fascination inför grupper har gjort att jag har valt
att utbilda mig till gruppsykoanalytiker. I mitt dagliga arbete möter jag många
olika gruppsituationer, både rörande, upplyftande och skrämmande. Grupper
upphör aldrig att förvåna, och den första paradoxen som möter en i grupper är
att det som sker på ytan inte nödvändigtvis verkar att ha något att göra med
det som sker under ytan. I grupper rör
vi oss närmare gränslinjen mellan medvetna och omedvetna processer än annars;
de halvgenomsläppliga membranen mellan individernas medvetanden blir ännu mer
genomsläppliga, och det irrationella omger oss som en tät atmosfär som ibland
kan förnimmas rent fysiskt. Gruppen är ett hål, en genväg till det omedvetna, i
vilket vi låter oss falla, mer eller mindre avsiktligt, och aldrig utan att en
stor del av skeendet utspelar sig på det
omedvetnas villkor, kroppens nivå, rotnivån.
Kanske om man tänker sig
kroppen som instrument att den resonerar med toner som till största
delen är ohörbara för den skarpa men begränsade analytiska tanken. Våra kroppar
är medvetna ner i minsta tånagel, det är bara det att det är en kunskap som vi
inte har tillgång till. Men kroppen lyssnar till de andra kropparnas ohörbara
resonanser, de resonerar sinsemellan. Det gåtfulla omger oss överallt.
Vi är förbundna genom våra kroppar,
visserligen skilda kroppar men bara skenbart åtskilda. Vi är ett hav av kroppar,
och förbundna, liksom vågmönstret på grekiska friser: en rad kurviga vågtoppar
som är tecknade med en enda linje, en kontur som innesluter en gemensam
substans. Vi är förbundna någonstans djupt under språket, liksom när i en
apflock eller en mänskomassa sekundsnabbt elektriskt sker en spridning av känsla:
panik, munterhet, mordiskhet, sexuell upphetsning, vördnad, sorg. Det är ett
samspråk som utspelar sej så långt från den medvetna tankens torg att bara dess
grövsta trumpetstötar tränger dit ut. Det mesta av vad som sker mellan
människor äger rum inne i gränderna, oförmärkt, långt nere i subtexten.
III. Kroppskommunikation som arbetsredskap i
psykoterapihandledning i grupp.
Kroppsorienterad psykoterapi är en integrativ terapiform
som i George Downings tappning utgår från ett psykoanalytiskt synsätt med
kognitiva inslag och ett eklektiskt utbud av terapeutiska perspektiv och
tekniker (Cecilia Waldekrantz har bl.a tillfört transaktionsanalytiska och
lösningsfokuserade metoder), med användande av forskningsresultat från bl.a.
spädbarnsforskning, neurologisk forskning, anknytningsexperiment och det
kliniska fältet som helhet.
Downing (1997) betraktar medvetandet som skiktat i fem nivåer: den verbala-kognitiva nivån,
bildnivån, den emotionella nivån, förnimmelsenivån och den motoriska nivån.
Kroppsorienterad psykoterapi innebär ett arbete på alla dessa nivåer, och
skiljer sig från psykodynamisk
psykoterapi genom den aktiva uppmärksamhet som ägnas de mest "kroppsliga"
nivåerna, förnimmelser och motorik, medan den skiljer sig från många andra
kroppsorienterade arbetssätt genom sin noggranna observation av psykoterapins
ramar och den överföring och motöverföring som äger rum i det psykoterapeutiska
fältet.
Downing har utvecklat ett koncept som han kallar ”body
micropractices”, något som bäst kan studeras i videoanalys av två- eller
flerpersonsinteraktion mikrosekund för mikrosekund, men som i kliniska
sammanhang handlar om att observera kroppsprocesser i form av förändringar i kroppshållning och rörelser, andning,
röstläge, ögonkontakt, mimik och gestik. Fokus ligger hela tiden på hur
psykiska processer avspeglas i kroppsligt uttryck och mellanmänsklig
kroppsorganisation.
I
behandlingen kan användas inre tekniker, som upplevelseorienterade interventioner,
spegling, uppföljning av sensomotoriska mönster, olika sätt att hålla,
härbärgera och fördjupa känslomässiga och kroppsliga processer i den
terapeutiska relationen. Man kan också gå vidare genom yttre tekniker, där man
t.ex. kan be patienten knyta näven för att utforska sina förbjudna
vredesimpulser, för att senare gå vidare till att faktiskt knyta näven eller
slå mot ett mjukt underlag, sätta ord till rörelsen, o.s.v. De viktigaste
kroppsteknikerna är kanske de som fokuserar på att öppna och modifiera
andningen, omstrukturera låsta andningsmönster och öppna för känslan. Syftet med dessa övningar är att möjliggöra kontakt med känslor, impulser och tankar, att skapa
strukturer, grunda (grounding) och gestalta inre och yttre konflikter på
kroppslig nivå, att medvetandegöra hur
tankar, känslor, andning och kroppsmuskulatur samspelar och påverkar varandra;
och att ge en djupare förståelse för jaget i samspel med andra, både på psykisk
och kroppslig nivå.
Också när det
gäller psykoterapihandledning, i grupp eller individuellt, kan man med fördel
utnyttja kroppslig kommunikation när det gäller att förmedla och fördjupa
förståelsen för komplexa och mer eller mindre omedvetna känslomässiga processer
i interaktionen mellan patient och terapeut. En undersökning av överföring och
motöverföring med användande av stolteknik och kroppsskulptur i en
grupphandledningssituation (Downing, Waldekranz) kan gå till på följande sätt:
Två stolar
placeras mitt i gruppen, och handledaren (som sitter på en tredje stol litet vid
sidan om) ber terapeuten inta den ena stolen och spegla patientens hållning och
uttryckssätt, och därefter flytta över till den andra stolen, terapeutens stol,
för att känna efter vad patientens hållning och kroppsförsvar väcker för
motreaktioner i hennes egen kropp. Här kan handledaren be terapeuten välja en
hjälpperson ur gruppen som får inta patientens kroppshållning, och därefter
terapeutens kroppshållning, medan terapeuten går tillbaka till klientens position. Några
växlingar med skissartad dialog är tillräckligt för att ge en uppfattning om
vad som är eller kan bli problematiskt i relationen. Handledaren kan vidare be terapeuten placera
hjälppersonen / patienten och sedan sig själv i positioner som visar hur
patienten skulle önska att relationen kunde vara. Därefter får hjälppersonen ta
över terapeutens medan denna intar
patientens hållning och känner efter vad den uttrycker. Efter att själva
övningen avslutats, diskuterar terapeuten, hjälppersonen och åskådarna vilka
upplevelser och motkänslor som de olika rollerna och positionerna har väckt.
Sletvold (2012)
beskriver hur utbildningsprogrammet för analytiker vid Norska
Karaktärsanalytiska Institutet under det senaste årtiondet har använt
förkroppsligade uttrycksformer eller
kroppskommunikation för att göra det implicita omedvetna samspelet i den
analytiska situationen möjligt att greppa på en mer explicit nivå. Att kunna ta
ett steg bakåt från den egocentriska upplevelsen och genom spegling och
härmning av den andras gestik och kroppshållning få ett bättre grepp om hennes
subjektiva upplevelse höjer både självförståelsen och förståelsen för den
andra, och framför allt förståelsen för den kommunikativa relationen mellan
jaget och den andra, en tredje position som innefattar reflexivitet (Aron, 1998,
2006; Benjamin, 1998).
En enkel och
häpnadsväckande effektiv metod för nonverbal fallpresentation i en
gruppsituation (Sletvold, 2012) är följande:
Handledaren ber
terapeuten att ställa sig mitt på golvet och inta den ställning hon föreställer
sig att patienten skulle stå i. De övriga i gruppen instrueras att lägga märke
till sina egna observationer, känslor och reaktioner. Sedan får de själva
försöka inta den iakttagna positionen och känna efter vad den väcker. Först
därefter får deltagarna uttrycka sina känslor och tankar kring patienten.
Terapeuten tar emot deras iakttagelser utan att kommentera dem desto vidare.
I nästa steg får
terapeuten anta patientens sätt att komma in i terapirummet och slå sig ned.
Gruppen får igen fokusera på observation och upplevelse och dela med sig av
sina iakttagelser, liksom i det föregående. Först därefter tillåts terapeuten
att dela med sig om sin kunskap om fallet och kommentera riktigheten i de
andras iakttagelser.
Med Sletvolds ord
”skapar den nya proceduren /.../ en större känsla av ödmjukhet och respekt för
patienten, tillsammans med ett skärpt fokus på hans resurser och problem. De
som presenterar fallen är vanligen förvånade över hur mycket information som
förmedlas till gruppen nonverbalt, och hur relevant den är för det aktuella
fallet. De är också förvånade över sin egen förmåga att imitera patienter”
(Sletvold, 2012, s.422). Vad som tycks avgörande är att ”underkasta sig den
kunskap vår kropp har om patienten” (Nebbiosi & Federici-Nebbiosi, 2008, s.224).
IV.
Att arbeta med kroppskommunikation i handledningsgrupper med
psykologistuderande utan tidigare erfarenhet av behandling.
Under de senaste
åren har jag arbetat med handledning av studenter vid Psykologiska
institutionen vid Åbo Akademi inom ramen för en kurs som tidigare hette
”Introduktion till psykoterapeutiskt arbete” (IPA) och nu döpts om till
”Psykologisk behandling av vuxna” (PBV) för att understryka det faktum att det
som de håller på med under kursens gång inte är terapi, utan korttidsbehandling
av utvalda klienter, som de intervjuar två till tre gånger, gör
behandlingskontrakt med, och sedan träffar tjugo gånger, varvat med
föreläsningar, seminariedagar och handledningstillfällen (en halvtimme per
student och handledningstillfälle, antingen varje eller varannan vecka). Kursen
är upplagd på så sätt att studenterna i viss mån har möjlighet att välja mellan
psykodynamisk, kognitiv eller
kognitiv-analytisk (CAT) handledning; min handledningsstil är psykodynamisk med
kroppsorienterad inriktning.
Jag hade arbetat
med handledning under många år, både individuellt och i grupp, men där gällde
det erfarna terapeuter, och det var inte utan att det till en början
förskräckte mig att tänka på att jag ganska långt skulle komma att vara
ansvarig för vad ”mina” ändå ganska oerfarna studenter tog sig för med sina
klienter. Visste jag tillräckligt? Skulle jag lyckas förmedla det jag visste?
Institutionen hade en ansvarsförsäkring, det visste jag, men det hjälper inte i
sista hand, inte när det gäller människoöden och liv.
Vi hade genom
långa telefonintervjuer försökt försäkra oss om att de klienter som slussades
vidare till studenterna inte led av alltför allvarliga problem för att kunna
hanteras inom ramen för en korttidsbehandling med oerfarna studentpsykologer. I
samband med den första intervjusituationen får de fylla i skalor som mäter
depression och symptom. Vi hade också infört ett system med videobandning av
alla sessioner och transkribering av den första intervjusessionen, för att i
handledningsgrupperna kunna reflektera över huruvida klienten har
förutsättningar att dra nytta av behandlingen, innan man fattar beslutet att gå
vidare och göra kontrakt.
Diskussion
If you want to be a real
psychoanalyst you have to have a great love of the truth, scientific truth as
well as personal truth, and you have to place this appreciation of truth higher
than any discomfort at meeting unpleasant facts, whether they belong to the
world outside or to your own inner person.
(A.
Freud, 1968).
När jag läser igenom mina anteckningar från
grupphandledningssituationerna med mina studenter slås jag av hur ofta
inlärning tycks vara förknippad med någon form av kriser och svårigheter. I
grupphandledningssituationen är både de handledda och handledaren delaktiga av
samma irrationella omedvetna kraftfält som deltagarna i terapigrupper, hur
mycket vi än försöker vara observanta och reflekterande; erfarenhet hjälper,
men bara till en viss gräns.
Ur ett mentalisationsperspektiv kan man vänta sig att
personer som har vuxit upp med en känslomässigt konfliktfylld och instabil
förälder kommer att vara predisponerade till att tillfälligt tappa sin
reflektionsförmåga när det gäller att förstå sig själv i relation till andra
(mentalisering), för att istället falla in i gamla dysfunktionella
affektregleringsmönster, när de utsätts för tillräcklig psykisk stress (Fonagy,
Gergely, Jurist, & Target, 2005). En behandlingssituation med en störd,
upprörd, hjälplös eller anklagande klient är just den typens stressituation som
kan utlösa motsvarande känslor hos en oerfaren studentpsykolog. Också
gruppsituationer med sin implicita syskonavund och möjligheter till rivalitet
har en förmåga att aktivera gamla interaktionsmönster och känslor av
underlägsenhet och utsatthet.
I en handledningssituation kan man ändå tänka sig att
upplevelsen kan bli möjlig att härbärgera med hjälp av handledaren och den
övriga gruppen, så att ögonblick av reflektion bryter de dysfunktionella
mönstren, och den kroppskommunikation som används i kroppsorienterad
handledning, där man växlar mellan klientens position och sin egen, medan hela
gruppen hjälps åt att tolka och reflektera, motsvarar väl ett
mentaliseringsperspektiv, där man både implicit och explicit tolkar både sina
egna och den andras handlingar som meningsfulla, utgående från intentionella
mentala tillstånd (Bateman & Fonagy, 2004).
Referenser
Anzieu, D. (1989
[1985]). The skin ego. New Haven: Yale University Press.
Aron, L. (2006). Analytic impasse and the third:
Clinical implications of intersubjectivity
theory. International Journal of Psychoanalysis, 87, 349-368.
Barbour, J. (2001). The
end of time. The next revolution in our understanding of the universe. London:
Phoenix.
Bateman, A., & Fonagy, P. (2004). Psychotherapy
for Borderline Personality Disorder:
Mentalization-based Treatment. Oxford University Press.
Benjamin, J. (1997). Shadow
of the Other: Intersubjectivity and Gender in Psychoanalysis.
Routledge.
Bion, W.R. (1961). Experiences
in Groups, and Other Papers. N.Y.: Basic Books.
Downing, G. (1997). Kroppen och ordet. Natur och
Kultur.
Fonagy, P., Gergely, G., Jurist, E.L., & Target, M.
(2005). Affect Regulation, Mentalization, and the Development of
the Self. NY: Other Press.
Freud, A. (1968). Citat ur ett brev. I H. Kohut : The evaluation of applicants for
psychoanalytic training. The International Journal of Psycho-Analysis
And
Bulletin of the
International Psycho-Analytical Association, Vol.
49, 548-554.
Freud, S. (1922). Group Psychology and the Analysis of
the Ego.
Freud, S. (1977 [l916-17]). Introductory lectures on psychoanalysis. NY: Norton.
Kelly, K. (1995). Out of Control: The New Biology of Machines, Social Systems and the Economic World.
Reading, Mass.: Addison-Wesley.
Lehtonen, J. (2001). The
relation between theory and empirical research. (Paper). From
theory to practice in psychodynamic psychotherapy research.
Matthis, I.
(1997). Den tänkande kroppen: studier i det hysteriska symptomet. NoK.
Nebbiosi, G.,
& Federico-Nebbiosi, S. (2008). ”We” got rhythms. I F.S. Anderson (utg.), Bodies in
treatment. The unspoken dimension. NY: Analytic Press.
Sletvold, J.
(2012). Training analysts to work with unconscious embodied expressions: Theoretical
underpinnings and practical guidelines. Psychoanalytic
Dialogues: The International Journal of Relational Perspectives, 22, 410-429.
Spillius, E.B. (2001).
Freud and Klein on the concept of phantasy. International
Journal of Psychoanalysis, 82(Pt
2):361-7
van der Kolk, B.A.,
Roth, S., Pelcovitz, D., Sunday, S., & Spinazzola, J. (2005). Disorders of extreme stress: the empirical
foundation of a complex adaptation to
trauma. Journal of Traumatic Stress 18,
(5), 389-399.
Winnicott, D.W.
(1986[1971]): Lek och verklighet. Stockholm, NoK.
Under julen
finns ett stort utbud av filmer på TV.
SMOKE var en skön vardagsfilm om hur personhistorier flätas in i
varandra - det enkla livet. Den slutade med en berättad julhistoria - sann
eller fiction. Det fina med historien var slutmelodin "YOU ARE INNOCENT WHEN YOU
DREAM."
Sielun syvyyksissä elää vahvistuksen unelmat. Unelma, että
meitä kohtaa pyyteetön hyvyys ja hyväntahtoisuus. Toivo on
sisäänrakennettu vastasyntyneeseen,
siihen, joka vasta on toteutumassa.
.jpg)
