Devotion 2014

Bodil Lindfors: Slutarbete i kroppsorienterad psykoterapi

Språk, kropp och grupp. Kroppskommunikation som arbetsredskap i psykoterapihandledning i grupp.

“Words and magic were in the beginning one and the same thing, and even today words retain much of their magical power”.

                                                                                                                                       

(Freud, 1977/ 1916-17).

Inledning

Att bli människa är en process som huvudsakligen handlar om att knyta an till andra människor. Vi lär oss att förstå oss själva och varandra genom att relatera till andra. Vi föds in i en värld av sinnesintryck, och vi hittar våra egna och andras konturer genom ömsesidig beröring, närhet, ögonkontakt och utbyte av ljud. Vi föds också in i en värld av språk, och redan innan födelsen lär vi oss lyssna till språkets ljud.

Jämfört med djuren föds barnet ofärdigt, nästan ännu ett foster, helt beroende av förälderns omsorg. Den ömsesidiga speglingen ger också jaget dess konturer. Freud säger att jaget utvecklas som en lök, där skalen utgörs av på varandra följande identifikationer med älskade personer. Men barndomens viktiga lärdomar består inte bara av att hitta sig själv genom att vara i kontakt med andra, utan där ingår också förmågan att vara ensam utan att hotas av psykiskt sönderfall.

Närvaro och frånvaro, närhet och avstånd, är inslagen i den väv av vilken jaget och språket uppbyggs. Dessutom lever vi inte bara i den medvetna tankens och språkets värld, utan också i känslans och den behövande och sårbara kroppens. Kärlek, sorg och förlust är grundläggande erfarenheter, genom vilka vi i bästa fall förmår vara närvarande inte bara för andra, utan också för oss själva; inte bara för oss själva, utan också för andra.

I. Språk och kropp

”Language is a virus from space – oh!”, sjunger Laurie Anderson med William Burroughs' suggestiva ord. Är språket är ett virus från rymden? Ibland känns det som om det kunde stämma. Hur skulle vi annars kunna hitta oss just här, mitt i detta ständiga sysslande med tal eller skrift? Och som vilken märklig galenskap måste inte den mänskliga upptagenheten med språket te sig ur de andra djurarternas synvinkel, detta tvångsmässiga utbyte av ord i alla sammanhang?

På samma sätt som ett virus utgör språket en gränsform mellan den organiska och den oorganiska naturen, ett finmaskigt nät av prefabricerade tecken och begrepp som skiljer oss från vår omedelbara erfarenhet, som en genomskinlig men seg hinna, ett cellofanomslag runt verkligheten. (Tänk själv: när stannade du senast upp och frågade dej: vad såg dessa ting ut som - denna stol, detta bord, detta gula lampsken över dem - innan jag hade lärt mig deras namn?)

Språket är något som har vuxit fram lika organiskt som när spindlarna spinner sin tråd och flätar sina uråldriga nätformer. Det finns ingen skarp gränsdragning mellan natur och omgivning, mellan kropp och kultur. Mönstren och bilderna ligger nerbäddade på bottnen av våra hjärnor och formar våra handlingar och ord på samma sätt som när bina dansar sin rituella dans. Vårt sätt att kommunicera är en del av universums sätt att konversera med sig själv, lika mycket en del av naturen som djurens invecklade sätt att kommunicera, bara med den skillnaden att våra tecken är mer föränderliga. Tänk till exempel på hieroglyferna, eller på de gamla kinesiska tecknen som ristades in på orakelben! I grunden har kinesiskans skriftspråk fortfarande samma struktur, ett språk byggt på bilder som har spunnits vidare från abstraktionsnivå till abstraktionsnivå.                

Allt språk har sitt ursprung i kroppen. Vi är i förhållande till språket inte bara tanke och ord utan också hand och öga, andhämtning och minspel. Vi är framför allt kroppar, och tal och skrift är bara den form våra kroppar antar när de sträcker sig mot varandra över avstånd i tid och rum. Det skrivna ordet lyckas på något sätt bevara röstens avtryck, unikt som ett fingeravtryck, format av kroppen, dess håligheter och ekon, utrop och andhämtningspauser. Språket spelar på kroppen som på ett instrument; och kroppen själv är formad som ett instrument för ljud, för sång, för klagan, mumlande, vrål och ord.

Ändå är samspelet mellan kropp och språk, eller mellan explicit and implicit kommunikation, inte något entydigt. Vad som uttrycks i det procedurala registret i form av ansiktsuttryck, blick, språklig rytm och ton, hållning och orientering i rummet, beröring och självberöring är något som mestadels förblir i den lyssnande betraktarens omedvetna eller ännu inte medvetna register, utan att nå en nivån som skulle möjliggöra explicit verbal och / eller symbolisk gestaltning.

Fastän vår förståelse av hjärnfunktioner och neurala system har vuxit exponentiellt under det senaste århundradet, vet vi fortfarande inte mycket om hur upplevelser registreras och organiseras på neural nivå. I mitten på förra århundradet rapporterade den berömde neurologen W. Penfield en intressant upptäckt som han gjorde medan han opererade epilepsipatienter för öppen hjärna (man gör det för att kolla var man går fram, läkekonsten är ett trevande i blindo, fortfarande, fastän man vet oändligt mycket mer om kroppen än om själen, man trevar över hjärnvindlingarna med en liten elektrisk sond, lik den blindes vita käpp). Några av hans patienter reagerade på sonden med att rapportera sinnesintryck och minnen med i många modaliteter med förvånande friskhet och utförlighet: de såg ett öppet fönster i ett rum där de varit nån gång för länge sen, de kände värmen från solskenet som föll in genom fönstret, de kunde höra pianomusik från rummet intill, de kände smaken av det gröna äpplet och upplevde krasandet när tänderna trängde genom skalet; minnen väckta till liv med alla sina dofter och sensationer, mysteriöst kodade. Det finns en teori om tiden som något som består av en oerhörd mängd mikrosekunders klipp av ögonblick i nuet som på något sätt bevaras i hjärnans arkiv (Barbour, 2000) som passar ihop med föreställningen om specifika minnen som multimodala mirakulöst bevarade tvärsnitt av ett avlägset förflutet, inte nödvändigtvis lagrad i någon specifik kortikal lokalitet utan snarare som en uppsättning ledtrådar med vilken det är möjligt att blixtsnabbt rekonstruera något som liknar den ursprungliga upplevelsen (jfr. Kelly, 1995).

Psykiska erfarenheter sätter spår i kroppen. Ett område som har expanderat under de senaste decennierna är traumaforskning. Hippocampus är en liten sjöhästliknande formation eller vävnad som ligger hoprullad i hjärnans centrala del. Den är nödvändig för  att skapa strukturer och schemata, för att liksom plocka ut den melodi som kommer att ligga som grund för hela den fortsatta kortikala orkestreringen av minnets framställningar. Det neurala flödet till hippocampus stimuleras av måttlig stress, men traumatisk stress har visat sig kunna blockera det neurala impulsflödet mellan amygdala och hippocampus, som en skyddsåtgärd: medvetandet behöver avskärma sig från det alltför överväldigande för att kunna fortsätta fungera.  

Det är vanligt med minnesförlust vid olyckshändelser, och vid våldsbrott saknas ofta sammanhängande minnesrepresentation både hos offer och förövare. Det uppstår aldrig någon sammanhängande berättelse om det traumatiska förloppet som kunde integreras på prefrontal kortikal nivå, utan allt som blir kvar är löryckta och fragmenterade intryck som förmedlats till prefrontala cortex via thalamus: visuella, hörsel-, smak-, lukt- & kinestetiska sinnesintryck och procedurala handlingsmönster, kropps- eller rörelseminnen som kan utlösas genom handling, eller oförklarliga och skrämmande känslor som kan översvämma medvetandet i form av flashbacks, mardrömslika visioner som bryter in i vardagen och förefaller att öppna en isolerad känslosfär (van der Kolk, Roth, Pelcovitz, Sunday, & Spinazzola, 2005).

Det har visat sig att starka och plågsamma känslomässiga upplevelser av våld, separation och förlust som har bortträngts eller osynliggjorts eller aldrig fått någon plats i språket istället kommer att ta sig uttryck i kroppsligt eller psykiskt lidande. Traumat finns inskrivet i kroppen; och kroppen ljuger inte. Speciellt när det gäller upprepat trauma i den tidiga barndomen verkar skador att uppkomma i utvecklingen av djupa hjärnstrukturer som bland annat har till uppgift att sköta affekterreglering och stresshantering.

Traumatiska erfarenheter ligger lagrade som insekter i kåda, som mosslik, men de kan väckas till liv av situationer som påminner om de ursprungliga; skräckens minfält, night of the living dead, och det förflutna flammar upp i oss i all sin fasansfullhet. Enligt Matthis (1997) ger den hysteriska situationen utlopp åt det i kroppen upplevda men inte medvetet registrerade just genom "trauma flooding", det bortträngdas återkomst på kroppslig nivå. I själva verket tycks dessa flashbacks utgöra hjärnans försök att återknyta den oavslutade berättelsens väv, eller sluta den ofullbordade symboliseringens gestalt. Sålunda har psykoanalytiska begrepp som bortträngning och förkastande fått sina neurobiologiska korrelat, något som Freud på sin tid drömde om att skulle bli möjligt, fastän han inte fick uppleva det själv.

Det är viktigt att komma ihåg att inte alla våra kroppsligt inpräglade minnesstrukturer är traumarelaterade, också om just de kan göra sig påminda på ett dramatiskt sätt. Tvärtom finns det en hel värld av kroppsliga erfarenheter och minnen som ligger utanför den verbala representationens rike. Melanie Klein  såg våra primitiva, omedvetna fantasier som djupt kroppsligt förankrade, uppkomna vid moderns bröst, och det första jaget, kroppsjaget, är just detta arkaiska, primitiva - omedvetet, kroppsligt, utanför det verbala området, och framför allt interaktivt (Spillius, 2001).

Jaget är först och främst ett kroppsjag (Freud,1923, s.25), ett hudjag (Anzieu, 1989), ett visceralt jag vars dimensioner och utsträckning, frihetsgrader och rörelsemönster utstakas och utformas i det intima samspelet med en annan. Kroppsjaget binder samman jaget med objektet, den andra; kroppsjaget binder samman modersgestalten med tidiga yttre och inre erfarenheter av lust och tillfredsställelse. Nyföddas hjärnaktivitet ökar under bröstmatning i vitt spridda områden av hjärnan för många sinnesmodaliteter, på ett mycket mer omgripande sätt än det som annat (napp-)sugande utlöser. Bröstmatning har visat sig relatera till senare intellektuell utveckling (Lehtonen, 2001). "Spädbarnet skapar bröstet”, säger Winnicott (1971), ”men bröstet finns där för barnet att upptäcka" - och i mellanområdet sker skapandet, tillblivandet, växandet som människa bland människor.

II. Kropp och grupp

Vi föds in i en grupp, de flesta av oss – och också ett barn som vuxit upp isolerat med en ensam förälder får med sig ekon och fantasibilder av de människor som har varit viktiga för denna, och blir sålunda i besittning av en ”inre grupp”. Vi är som art utpräglade flockdjur, och att befinna sig i grupper av olika slag, släkt- och familjegrupper, vänskapsgrupper, utbildningsgrupper, professionella grupper, mer eller mindre tillfälliga arbetsgrupper och grupper som samlas kring olika intressen, är en del av de flestas vardagliga liv.

Det innebär inte att detta att vara i grupp är något enkelt. Gruppen väcker vår symbiotiska längtan, och på samma gång vår fruktan för sammansmältning och jagförlust i gruppen. De flesta av oss har varit med om mer eller mindre obehagliga gruppsituationer, och det finns mänskor vars grupperfarenheter har varit så traumatiska att de tar till extrema åtgärder för att inte behöva utsätta sig för gruppens månghövdade blick, och i praktiken undviker allt samröre med andra som sker i grupp.  Det hindrar inte att också de bär på en längtan att tillhöra en grupp.

Freud verkar att betrakta gruppens inverkan på psyket som närmast nedbrytande för de högre funktionerna:  

“An individual in a group is subjected through its influence to what is often a profound alteration in his mental activity. His emotions become extraordinarily intensified, while his intellectual ability becomes markedly reduced, both processes being evidently in the direction of an approximation to the other individuals in the group; and this result can only be reached by the removal of those inhibitions upon his instincts which are peculiar to each individual, and by his resigning those expressions of his inclinations which are especially his own.” (Freud, 1922, p.33).

Å andra sidan är han tvungen att medge att att längtan efter att vara en del av en större helhet tycks vara en primär drivkraft:

“The individual feels ‘incomplete’ if he is alone. The dread shown by small children would seem already to be an expression of this herd instinct. Opposition to the herd is as good as separation from it, and is therefore anxiously avoided. But the herd turns away from anything that is new or unusual. The herd instinct would appear to be something primary, something ‘which cannot be split up’ (Freud, 1922, kap. IX).

Också Bion utgår i sitt banbrytande arbete ”Erfarenheter i grupper“ från att detta att höra till och befinna sig i en grupp är något grundläggande:

Aristoteles said that man is a political animal, and, in so far as I understand his Politics, I gather that he means by this that for a man to lead a full life the group is essential. (Bion, 1961, p.53).

Bions syn på vad som sker när man blir en del av en grupp och påverkas av de former av tänkande och kännande som är karakteristiska för grupper sammanfaller långt med Freuds i det första citatet: gruppen för oss ett steg närmare regression, jagförlust och galenskap, jämfört med den enskilda individens uppfattning av verklighet. Gruppen kan innebära en konfrontation med irrationella och ofta obehagliga tillstånd för dess medlemmar, men Bion understryker samtidigt gruppens potential att skapa inlärning genom erfarenhet, och på så sätt möjliggöra ökad självkännedom och förmåga att acceptera realiteterna:

“In a sense, I would say that the individual in a group is profiting by his experience if at one and the same time he becomes more accurate in his appreciation of his position in the emotional field, and more capable of accepting it as a fact that even his increased accuracy fails lamentably short of his needs”.  (Bion, 1961, p.45).

Min fascination inför grupper har gjort att jag har valt att utbilda mig till gruppsykoanalytiker. I mitt dagliga arbete möter jag många olika gruppsituationer, både rörande, upplyftande och skrämmande. Grupper upphör aldrig att förvåna, och den första paradoxen som möter en i grupper är att det som sker på ytan inte nödvändigtvis verkar att ha något att göra med det som sker under ytan.  I grupper rör vi oss närmare gränslinjen mellan medvetna och omedvetna processer än annars; de halvgenomsläppliga membranen mellan individernas medvetanden blir ännu mer genomsläppliga, och det irrationella omger oss som en tät atmosfär som ibland kan förnimmas rent fysiskt. Gruppen är ett hål, en genväg till det omedvetna, i vilket vi låter oss falla, mer eller mindre avsiktligt, och aldrig utan att en stor del av skeendet utspelar sig på  det omedvetnas villkor, kroppens nivå, rotnivån.

Kanske om man tänker sig kroppen som instrument att den resonerar med toner som till största delen är ohörbara för den skarpa men begränsade analytiska tanken. Våra kroppar är medvetna ner i minsta tånagel, det är bara det att det är en kunskap som vi inte har tillgång till. Men kroppen lyssnar till de andra kropparnas ohörbara resonanser, de resonerar sinsemellan. Det gåtfulla omger oss överallt.

           

Vi är förbundna genom våra kroppar, visserligen skilda kroppar men bara skenbart åtskilda. Vi är ett hav av kroppar, och förbundna, liksom vågmönstret på grekiska friser: en rad kurviga vågtoppar som är tecknade med en enda linje, en kontur som innesluter en gemensam substans. Vi är förbundna någonstans djupt under språket, liksom när i en apflock eller en mänskomassa sekundsnabbt elektriskt sker en spridning av känsla: panik, munterhet, mordiskhet, sexuell upphetsning, vördnad, sorg. Det är ett samspråk som utspelar sej så långt från den medvetna tankens torg att bara dess grövsta trumpetstötar tränger dit ut. Det mesta av vad som sker mellan människor äger rum inne i gränderna, oförmärkt, långt nere i subtexten.

III.  Kroppskommunikation som arbetsredskap i psykoterapihandledning i grupp.

Kroppsorienterad psykoterapi är en integrativ terapiform som i George Downings tappning utgår från ett psykoanalytiskt synsätt med kognitiva inslag och ett eklektiskt utbud av terapeutiska perspektiv och tekniker (Cecilia Waldekrantz har bl.a tillfört transaktionsanalytiska och lösningsfokuserade metoder), med användande av forskningsresultat från bl.a. spädbarnsforskning, neurologisk forskning, anknytningsexperiment och det kliniska fältet som helhet.

Downing (1997) betraktar medvetandet som skiktat i fem nivåer: den verbala-kognitiva nivån, bildnivån, den emotionella nivån, förnimmelsenivån och den motoriska nivån. Kroppsorienterad psykoterapi innebär ett arbete på alla dessa nivåer, och skiljer sig från  psykodynamisk psykoterapi genom den aktiva uppmärksamhet som ägnas de mest "kroppsliga" nivåerna, förnimmelser och motorik, medan den skiljer sig från många andra kroppsorienterade arbetssätt genom sin noggranna observation av psykoterapins ramar och den överföring och motöverföring som äger rum i det psykoterapeutiska fältet.

Downing har utvecklat ett koncept som han kallar ”body micropractices”, något som bäst kan studeras i videoanalys av två- eller flerpersonsinteraktion mikrosekund för mikrosekund, men som i kliniska sammanhang handlar om att observera kroppsprocesser i form av förändringar i  kroppshållning och rörelser, andning, röstläge, ögonkontakt, mimik och gestik. Fokus ligger hela tiden på hur psykiska processer avspeglas i kroppsligt uttryck och mellanmänsklig kroppsorganisation.

I behandlingen kan användas inre tekniker, som upplevelseorienterade interventioner, spegling, uppföljning av sensomotoriska mönster, olika sätt att hålla, härbärgera och fördjupa känslomässiga och kroppsliga processer i den terapeutiska relationen. Man kan också gå vidare genom yttre tekniker, där man t.ex. kan be patienten knyta näven för att utforska sina förbjudna vredesimpulser, för att senare gå vidare till att faktiskt knyta näven eller slå mot ett mjukt underlag, sätta ord till rörelsen, o.s.v. De viktigaste kroppsteknikerna är kanske de som fokuserar på att öppna och modifiera andningen, omstrukturera låsta andningsmönster och öppna för känslan. Syftet med dessa övningar är att möjliggöra kontakt med  känslor, impulser och tankar, att skapa strukturer, grunda (grounding) och gestalta inre och yttre konflikter på kroppslig nivå,  att medvetandegöra hur tankar, känslor, andning och kroppsmuskulatur samspelar och påverkar varandra; och att ge en djupare förståelse för jaget i samspel med andra, både på psykisk och kroppslig nivå.

Också när det gäller psykoterapihandledning, i grupp eller individuellt, kan man med fördel utnyttja kroppslig kommunikation när det gäller att förmedla och fördjupa förståelsen för komplexa och mer eller mindre omedvetna känslomässiga processer i interaktionen mellan patient och terapeut. En undersökning av överföring och motöverföring med användande av stolteknik och kroppsskulptur i en grupphandledningssituation (Downing, Waldekranz) kan gå till på följande sätt:

Två stolar placeras mitt i gruppen, och handledaren (som sitter på en tredje stol litet vid sidan om) ber terapeuten inta den ena stolen och spegla patientens hållning och uttryckssätt, och därefter flytta över till den andra stolen, terapeutens stol, för att känna efter vad patientens hållning och kroppsförsvar väcker för motreaktioner i hennes egen kropp. Här kan handledaren be terapeuten välja en hjälpperson ur gruppen som får inta patientens kroppshållning, och därefter terapeutens kroppshållning, medan terapeuten går  tillbaka till klientens position. Några växlingar med skissartad dialog är tillräckligt för att ge en uppfattning om vad som är eller kan bli problematiskt i relationen.  Handledaren kan vidare be terapeuten placera hjälppersonen / patienten och sedan sig själv i positioner som visar hur patienten skulle önska att relationen kunde vara. Därefter får hjälppersonen ta över terapeutens  medan denna intar patientens hållning och känner efter vad den uttrycker. Efter att själva övningen avslutats, diskuterar terapeuten, hjälppersonen och åskådarna vilka upplevelser och motkänslor som de olika rollerna och positionerna har väckt.

Sletvold (2012) beskriver hur utbildningsprogrammet för analytiker vid Norska Karaktärsanalytiska Institutet under det senaste årtiondet har använt förkroppsligade uttrycksformer eller  kroppskommunikation för att göra det implicita omedvetna samspelet i den analytiska situationen möjligt att greppa på en mer explicit nivå. Att kunna ta ett steg bakåt från den egocentriska upplevelsen och genom spegling och härmning av den andras gestik och kroppshållning få ett bättre grepp om hennes subjektiva upplevelse höjer både självförståelsen och förståelsen för den andra, och framför allt förståelsen för den kommunikativa relationen mellan jaget och den andra, en tredje position som innefattar reflexivitet (Aron, 1998, 2006; Benjamin, 1998).

En enkel och häpnadsväckande effektiv metod för nonverbal fallpresentation i en gruppsituation (Sletvold, 2012) är följande:

Handledaren ber terapeuten att ställa sig mitt på golvet och inta den ställning hon föreställer sig att patienten skulle stå i. De övriga i gruppen instrueras att lägga märke till sina egna observationer, känslor och reaktioner. Sedan får de själva försöka inta den iakttagna positionen och känna efter vad den väcker. Först därefter får deltagarna uttrycka sina känslor och tankar kring patienten. Terapeuten tar emot deras iakttagelser utan att kommentera dem desto vidare.

I nästa steg får terapeuten anta patientens sätt att komma in i terapirummet och slå sig ned. Gruppen får igen fokusera på observation och upplevelse och dela med sig av sina iakttagelser, liksom i det föregående. Först därefter tillåts terapeuten att dela med sig om sin kunskap om fallet och kommentera riktigheten i de andras iakttagelser.

Med Sletvolds ord ”skapar den nya proceduren /.../ en större känsla av ödmjukhet och respekt för patienten, tillsammans med ett skärpt fokus på hans resurser och problem. De som presenterar fallen är vanligen förvånade över hur mycket information som förmedlas till gruppen nonverbalt, och hur relevant den är för det aktuella fallet. De är också förvånade över sin egen förmåga att imitera patienter” (Sletvold, 2012, s.422). Vad som tycks avgörande är att ”underkasta sig den kunskap vår kropp har om patienten” (Nebbiosi & Federici-Nebbiosi, 2008, s.224).

IV.  Att arbeta med kroppskommunikation i handledningsgrupper med psykologistuderande utan tidigare erfarenhet av behandling.

Under de senaste åren har jag arbetat med handledning av studenter vid Psykologiska institutionen vid Åbo Akademi inom ramen för en kurs som tidigare hette ”Introduktion till psykoterapeutiskt arbete” (IPA) och nu döpts om till ”Psykologisk behandling av vuxna” (PBV) för att understryka det faktum att det som de håller på med under kursens gång inte är terapi, utan korttidsbehandling av utvalda klienter, som de intervjuar två till tre gånger, gör behandlingskontrakt med, och sedan träffar tjugo gånger, varvat med föreläsningar, seminariedagar och handledningstillfällen (en halvtimme per student och handledningstillfälle, antingen varje eller varannan vecka). Kursen är upplagd på så sätt att studenterna i viss mån har möjlighet att välja mellan psykodynamisk, kognitiv  eller kognitiv-analytisk (CAT) handledning; min handledningsstil är psykodynamisk med kroppsorienterad inriktning.

Jag hade arbetat med handledning under många år, både individuellt och i grupp, men där gällde det erfarna terapeuter, och det var inte utan att det till en början förskräckte mig att tänka på att jag ganska långt skulle komma att vara ansvarig för vad ”mina” ändå ganska oerfarna studenter tog sig för med sina klienter. Visste jag tillräckligt? Skulle jag lyckas förmedla det jag visste? Institutionen hade en ansvarsförsäkring, det visste jag, men det hjälper inte i sista hand, inte när det gäller människoöden och liv.

Vi hade genom långa telefonintervjuer försökt försäkra oss om att de klienter som slussades vidare till studenterna inte led av alltför allvarliga problem för att kunna hanteras inom ramen för en korttidsbehandling med oerfarna studentpsykologer. I samband med den första intervjusituationen får de fylla i skalor som mäter depression och symptom. Vi hade också infört ett system med videobandning av alla sessioner och transkribering av den första intervjusessionen, för att i handledningsgrupperna kunna reflektera över huruvida klienten har förutsättningar att dra nytta av behandlingen, innan man fattar beslutet att gå vidare och göra kontrakt.

Diskussion

If you want to be a real psychoanalyst you have to have a great love of the truth, scientific truth as well as personal truth, and you have to place this appreciation of truth higher than any discomfort at meeting unpleasant facts, whether they belong to the world outside or to your own inner person.

                                                                                                                                                                              (A. Freud, 1968).

När jag läser igenom mina anteckningar från grupphandledningssituationerna med mina studenter slås jag av hur ofta inlärning tycks vara förknippad med någon form av kriser och svårigheter. I grupphandledningssituationen är både de handledda och handledaren delaktiga av samma irrationella omedvetna kraftfält som deltagarna i terapigrupper, hur mycket vi än försöker vara observanta och reflekterande; erfarenhet hjälper, men bara till en viss gräns.

Ur ett mentalisationsperspektiv kan man vänta sig att personer som har vuxit upp med en känslomässigt konfliktfylld och instabil förälder kommer att vara predisponerade till att tillfälligt tappa sin reflektionsförmåga när det gäller att förstå sig själv i relation till andra (mentalisering), för att istället falla in i gamla dysfunktionella affektregleringsmönster, när de utsätts för tillräcklig psykisk stress (Fonagy, Gergely, Jurist, & Target, 2005). En behandlingssituation med en störd, upprörd, hjälplös eller anklagande klient är just den typens stressituation som kan utlösa motsvarande känslor hos en oerfaren studentpsykolog. Också gruppsituationer med sin implicita syskonavund och möjligheter till rivalitet har en förmåga att aktivera gamla interaktionsmönster och känslor av underlägsenhet och utsatthet.

I en handledningssituation kan man ändå tänka sig att upplevelsen kan bli möjlig att härbärgera med hjälp av handledaren och den övriga gruppen, så att ögonblick av reflektion bryter de dysfunktionella mönstren, och den kroppskommunikation som används i kroppsorienterad handledning, där man växlar mellan klientens position och sin egen, medan hela gruppen hjälps åt att tolka och reflektera, motsvarar väl ett mentaliseringsperspektiv, där man både implicit och explicit tolkar både sina egna och den andras handlingar som meningsfulla, utgående från intentionella mentala tillstånd (Bateman & Fonagy, 2004).

Referenser

Anzieu, D. (1989 [1985]). The skin ego. New Haven: Yale University Press.

Aron, L. (2006). Analytic impasse and the third: Clinical implications of                intersubjectivity theory. International Journal of Psychoanalysis, 87, 349-368.

Barbour, J. (2001). The end of time. The next revolution in our understanding of the                     universe. London: Phoenix.

Bateman, A., & Fonagy, P. (2004). Psychotherapy for Borderline Personality         Disorder: Mentalization-based Treatment. Oxford University Press.

Benjamin, J. (1997). Shadow of the Other: Intersubjectivity and Gender in             Psychoanalysis. Routledge.

Bion, W.R. (1961). Experiences in Groups, and Other Papers. N.Y.: Basic Books.

Downing, G. (1997). Kroppen och ordet. Natur och Kultur.

Fonagy, P., Gergely, G., Jurist, E.L., & Target, M. (2005). Affect Regulation,          Mentalization, and the Development of the Self. NY: Other Press.

Freud, A. (1968). Citat ur ett brev.  I H. Kohut : The evaluation of applicants for psychoanalytic training. The International Journal of Psycho-Analysis And

                      Bulletin of the International Psycho-Analytical Association, Vol. 49, 548-554.

Freud, S. (1922). Group Psychology and the Analysis of the Ego.

Freud, S. (1977 [l916-17]). Introductory lectures on psychoanalysis. NY: Norton.

Kelly, K. (1995). Out of Control: The New Biology of Machines, Social Systems and                   the Economic World. Reading, Mass.: Addison-Wesley.

Lehtonen, J. (2001). The relation between theory and empirical research. (Paper). From theory to practice in psychodynamic psychotherapy research.

Matthis, I. (1997). Den tänkande kroppen: studier i det hysteriska symptomet. NoK.

Nebbiosi, G., & Federico-Nebbiosi, S. (2008). ”We” got rhythms. I F.S. Anderson                      (utg.), Bodies in treatment. The unspoken dimension. NY: Analytic Press.

Sletvold, J. (2012). Training analysts to work with unconscious embodied             expressions: Theoretical underpinnings and practical guidelines.   Psychoanalytic Dialogues: The International Journal of Relational                       Perspectives, 22, 410-429.

Spillius, E.B. (2001). Freud and Klein on the concept of phantasy. International     Journal of Psychoanalysis, 82(Pt 2):361-7

van der Kolk, B.A., Roth, S., Pelcovitz, D., Sunday, S., & Spinazzola, J. (2005).    Disorders of extreme stress: the empirical foundation of a complex adaptation           to trauma. Journal of Traumatic Stress 18, (5), 389-399.

Winnicott, D.W. (1986[1971]): Lek och verklighet. Stockholm, NoK.