Devotion 2014

BODIL LINDFORS - pitkäaikainen kollega ja ystävä, hallituksen jäsen, on vuodesta 2005 osallistunut yhdistyksen koulutuksiin kaikilla tasoilla. Bodilin kanssa meillä on tapana sunnuntai-iltaisin suunnata Logomoon katsomaan Kinokoplan laatufilmejä ja ihmetellä niitä yhdessä. Matkat Italiaan Dreams-seminaareihin ovat olleet rikastuttavia. Toivottavasti luet myös ruotsia, koska Bodilin ajatukset ja kyky ilmaista taitavasti ja värikkäästi asiansa antaa nautinnollisen ja selventävän lukukokemuksen. Ensin lyhyt haastattelu ja sitten myös osa hänen lopputyöstään koulutuksesta Supervisioneducation in psychophysical psychotherapy.

BODIL LINDFORS - min medkämpe och kollega från 80-talet!

Att ha detta med intresset för kroppens uttryck och språk gemensamt har berikat vår vänskap under senare år. Vi arbetar i styrelsen i föreningen och fiskar efter nya erfarenheter och ny förståelse på söndagskvällarna när vi ser på KINOKOPLAs utbud av kvalitetsfilmer. Resorna till Dreams-seminarierna i Italien har varit minnesrika.

Min fråga till Bodil är:                                                                                                                                                                                                                                 

Vad har arbetet med fokusering på kroppen tillfört dig i det privata och i arbetet?

Jag har redan tidigare brukat fråga patienter var ilskan sitter i kroppen, var ångesten känns, och vad de skulle ha lust att göra för att ge uttryck åt känslan. Jag har också själv lyssnat inåt i min kropp för att försöka förstå vad som egentligen är på gång. Det är en lärdom, att känna efter i magbottnen: hur kritiskt är läget? Handlar det om trots, hysteri eller hotande sammanbrott? Framför allt de här "myrkrypningarna"i ryggskinnet som reaktion på något patienten säger,  det kan vara en ganska enkel utsaga som ger utslag i den här kroppskänningen, jag tror att det har att göra med att något blir utsagt som inte tidigare har sagts, jag brukar helt enkelt kommentera med att ”det låter viktigt” och oftast markerar en sådan session att något slags integration håller på att ske i patientens inre värld.
Överhuvudtaget är upplevelsen att bli starkt berörd av patientens berättelse en bra indikator på att det terapeutiska arbetet är inne i en verksam fas. Ibland har jag rent fysiskt känslan av att något har ”lyfts över” eller förskjutits mellan oss, som att jag fått ta emot en riktigt påtaglig känsloklump – och fastän jag kan försöka hjälpa patienten att hitta ord för den så är mitt intryck att det ofta handlar om vad Downing kallar kinogram – tidiga känslogestalter som inte ännu har ”tonsatts” i ord.
Allt det här har nog också funnits tidigare, skillnaden är att jag har blivit mycket mera alert på kroppsliga uttryck, och också lärt mig mer om att tona in på den andras känslofrekvenser via dem. Kanske det viktigaste är att jag har lärt mig mer om känsloreglering för egen del - en spänd och orolig terapeut förmedlar också otrygghet åt sin patient, och omvänt. Att kunna lugna sig själv i svåra situationer och fokusera på att förstå och ta emot den andras upplevelse tror jag att alla som arbetar med mänskor, i synnerhet mänskor i kris, skulle ha nytta av.